Now Playing Tracks

Hej!

Jag är på väg tillbaka.

Jag börjar studera igen i januari, denna gång är jag tillbaka i mina gamla hemtrakter; Stockholm. Då jag i våras studerade på D-nivå i socialantropologi (mitt huvudämne) så är det dags för mig att studera något annat i två terminer.

Jag har sökt Media- och kommunikationsvetenskap, men även psykologi och sociologi. Mitt mål är att utvidga min kompetens och därför fördjupa mina studier om den feta kroppens sociala aspekter.

Kommande lördag, 20/10, ska jag föreläsa på Arbetets museum i Norrköping tillsammans med Lotti Törnros och Sofia Åkerman. “En dag för friskhet” kallas evenemanget, och det arrangeras av museet i samarbetet med SHEDO och Anorexi/ Bulimi-kontakt Norrköping.

Jag ska hålla i en kort föreläsning som undersöker hur den feta kroppen representeras och vad den symboliserar i olika sammanhang; jag använder reklambilder, tidningsillustrationer och politiska uttalanden som exempel. Därefter berättar jag om fett-/kroppsaktivismens ideologi, historia och metoder.

Klicka på bilden för att komma till en informationssida om evenemanget.

Sjukskriven blogg

Jag är sjukskriven sedan i mitten av mars och kommer att vara det åtminstone t.o.m. 31/7. Under denna tid har jag inte kunnat och kommer inte att kunna vara aktiv på denna blogg. Jag sparar dock adressen och hoppas att ni sparar länken; mina planer är att komma tillbaka med full styrka! Så fort det är möjligt.

Allt gott,
Emma 

Slankhet och självdisciplin

Fredrik Nilsson, etnolog och författare till boken I ett bolster av fett (2011), undersöker bl.a. hur inställningen till den feta kroppen började byta skepnad under 1800-talet. Från att ha signalerat pondus förvandlades den feta kroppen till en markör för ett misslyckat medborgarskap och en bristande karaktärsstyrka. En tilltagande omkrets förknippades med en tilltagande svaghet och en oförmåga att tjäna sitt fosterland. Förmågan att upprätthålla självbehärskning och en god moral ansågs försvagad och det var en inkompetens som tydligt manifesterade sig självt på det svenska folkets kroppar. Likt aktuella debatter tillskrevs denna nedgång en stillasittande kultur som producerade egennyttiga individer (Nilsson 2011:63;64). Det är inte sällan som kroppslig svaghet och orenhet sammankopplas med en brist på förmågan att kontrollera sina begär; en fet individ anses ofta vara fet på grund av en sådan brist på självdisciplin.

Detta är ett utdrag från min B-uppsats i socialantropologi: Den Feta Kroppen - När anatomi blir en anomali: Om stigmatisering och exkludering av den feta kroppen.

Med detta vill jag påtala på vilket sätt en viktnedgång, som Jennifer Hudsons (se inlägget innan detta), för omgivningen och för individen handlar om så mycket mer än normativ skönhet. Att lyckas med att reducera sitt midjemått är att lyckas som människa och medborgare.

"I’m prouder of my weight loss than my Oscar!"

- Jennifer Hudson, sångerska och skådespelerska, i intervju med tidningen “SELF”.

Detta citat, från en artist som fått ta emot en oscarstatyett år 2007 för sin insats som birollsinnehavare i filmen Dreamgirls (hennes allra första filmroll dessutom), belyser hur prioriteringar kan se ut (och ofta ser ut) när valet står mellan intellekt/kreativitet och viktnedgång. Det belyser hur central den fysiska kroppen är; hur en viktnedgång anses vara en prestation som kan överskugga filmvärldens mest prestigefyllda pris. Men det är kanske inte så konstigt att Hudson känner som hon gör, speciellt när man läser följande ur samma intervju:

Do people treat you differently?

“Yes! You never know you’re being discriminated against until you see what you’ve been deprived of. Everybody wants you to wear this or put you on the cover of that. Before, my career was great, but since losing weight, I haven’t stopped. I have worked every single day of this year.”

"5 Stars Who Looked Fat and 5 Who Looked Fit"

Times nätupplaga listade förra året tio kändisar som på Golden Globe-galan enligt tidningen såg antingen feta eller smala ut i sina klädval. Christina Aguilera och Jennifer Lopez är feta enligt Time; de skriver att de borde sparka sina stylister som fick dem att se “ballooned" ut.

Det finns flera problem med dessa slags artiklar. Dels tillskrivs automatiskt ordet “fet” negativa egenskaper (oattraktivt, ett resultat av dåligt utfört stylistarbete, ej värdigt en kändis, etc.), dels anses dessa kvinnors kroppar vara en allmän egendom som det är fritt fram att kommentera och utvärdera. En annan aspekt är att både Lopez och Aguilera har ett icke-vitt ursprung; Puerto Rico och Ecuador. Att en nordamerikansk tidning automatiskt pekar ut latinamerikanska kroppar som bristande vittnar om att rasistiska föreställngar inte är ett minne blott i USA som har mer än 50 miljoner invånare med ett latinamerikanskt ursprung.

Dove har under de senaste åren försökt inkorporera olika slags kroppar i sina reklambilder (de stannar dock under en viss viktklass, den som inte plusmodeller får överstiga i dagens industri; max svensk storlek 42-44). Denna reklambild får mig att tänka på gymreklamen med evolutionstemat (från val/gris till smal person) som jag postade för någon månad sedan.

De har radat upp kvinnorna: från mörkhyad och störst till ljushyad och minst, från “before” till “after”. Jag tror inte att detta var ett medvetet drag från Doves sida, men det skulle inte förvåna mig om detta är ett exempel på undermedveten stratifiering…

Inledning: C-uppsats

"FETTRADIKALT - Radikala kroppar, radikala tankar: En studie om fettaktivism”

Fredagen den 29 oktober år 2010 samlas ca trettio personer, av varierande vikt men med mestadels feta kroppar, utanför Hearst Tower på Manhattan i New York, USA. När klockan slår 18:00 börjar de kyssas. Hånglandet som fortgår under en halvtimme är en fettaktivistisk aktion; det är en reaktion på en krönika som publicerats i Marie Claire, ett modemagasin som ges ut av Hearst Inc., med titeln Should ‘Fatties’ Get a Room? (Even on TV?).  Skribenten Maura Kelly, som kommenterar en TV-show med två förälskade feta individer i huvudrollerna, skriver att hon reagerar med avsmak när hon betraktar två individer med fettvalkar kyssa varandra och att temat inte borde visas på TV. 28 000 upprörda mejl skickades till tidningens redaktion och ett s.k. event bildades på Facebook med information om tid och syfte för hångelaktionen på Manhattan.


Den fettaktivistiska aktionen kallades för ”the Big Fat Kiss-In”; en titel som för tankarna till de s.k. sit-ins som användes flitigt under 50- och 60-talens medborgarrättsrörelse i USA för att protestera mot Jim Crow-lagarna i den segregerade amerikanska södern. Jag inleder denna uppsats med The Big Fat Kiss-In då aktionen illustrerar tre utmärkande aspekter hos fettaktiviströrelsen; den är inte sällan performativ med den egna kroppen som konfrontativt medel, drar paralleller till traditionell människorättsaktivism samt använder sig flitigt av internet som en aktivistisk resurs.


Denna uppsats ska handla om personerna som kysstes utanför Hearst Tower den där höstkvällen, om en samling människor som betraktar den feta kroppen som förtryckt och politisk; den handlar om fettaktivister.

I Atlanta, USA, har man under ett antal månader kunnat se stora billboards längs vägar, affischer på busstationer och bussar, etc, som pryds av unga feta personer. Fotografierna är svartvita och barnen ser dystra ut. Under varje foto kan man läsa varningar så som: "Fat kids become fat adults", "He has his fathers eyes, his laugh and maybe even his diabetes" och "Big bones didn’t make me this way. Big meals did". Det har nu startats en kampanj för att köpa plats på billboards som använder samma slags bildspråk men istället för varningar á la cigarettpaket så pryds bilderna av ståndpunkter så som: "I stand for healthy children of all sizes. Fat shaming is bad for health".

The Adipositivity Projecthttp://www.adipositivity.com/

Adipose: Of or relating to fat. Positivity: Characterized by or displaying acceptance or affirmation. MISSION: The Adipositivity Project aims to promote size acceptance,  not by listing the merits of big people, or detailing examples of  excellence (these things are easily seen all around us), but rather,  through a visual display of fat physicality.  The sort that’s normally  unseen.   The hope is to widen definitions of physical beauty.  Literally.
Zoom Info
The Adipositivity Projecthttp://www.adipositivity.com/

Adipose: Of or relating to fat. Positivity: Characterized by or displaying acceptance or affirmation. MISSION: The Adipositivity Project aims to promote size acceptance,  not by listing the merits of big people, or detailing examples of  excellence (these things are easily seen all around us), but rather,  through a visual display of fat physicality.  The sort that’s normally  unseen.   The hope is to widen definitions of physical beauty.  Literally.
Zoom Info

The Adipositivity Project
http://www.adipositivity.com/

Adipose: Of or relating to fat.

Positivity: Characterized by or displaying acceptance or affirmation.

MISSION:

The Adipositivity Project aims to promote size acceptance, not by listing the merits of big people, or detailing examples of excellence (these things are easily seen all around us), but rather, through a visual display of fat physicality. The sort that’s normally unseen.

The hope is to widen definitions of physical beauty. Literally.

myownbody:

[TW: Body Issues, Fat Shaming]

FAT

the short doc i made

now with a transcript!:

En kort dokumentär/film gjord av Margaret Donahoe. Den kombinerar ljudspår som består av folk som diskuterar vad ordet “fet” betyder för dem med långsamma panoreringar över och inzoomningar av en fet kropp. Klicka på länken ovan (“myownbody”) för att komma åt en transkription av av som sägs (och visas) i filmen.

Fat acceptance doesn’t simply advocate in favor of fatness. Fat acceptance is also about rejecting a culture that encourages us to rage and lash out at our bodies, even to hate them, for looking a certain way. It’s about setting our own boundaries and knowing ourselves, and making smart decisions about how we live and treat ourselves, and ferociously defending the privacy of those choices. It’s about promoting the idea that anything you do with your body should come from a place of self-care and self-love, not from guilt and judgment and punishment. It’s about demanding that all bodies, no matter their appearance or age or ability, be treated with basic human respect and dignity. That’s the world I’d like to build. For all of us.
Lesley Kinzel, Why the World Needs Fat Acceptance (via adrowningwoman)

Ännu mer C-uppsats

Jag anser att den medicinska vetenskapen inte ska ha tolkningsföreträde på feta kroppar; det är detta perspektiv som idag dominerar och jag hoppas att vara del i att ge plats åt fett som något socialt, inte endast individuellt; som något som handlar om makt och inte endast matspjälkning.

Det är ständigt aktuellt och viktigt för en samhällsvetare att utforska det som berör och upprör; det är i dessa känslostormar som vi kan utläsa vad som är viktigt för människor. Vidare är det intressant för samhällsforskaren att undersöka de frågor kring vilka folk samlas. Aktivism berättar något om vår samtid och om hur samhällsgrupper och individer förhåller sig till denna. Detta gör studiet av fettaktivismen relevant; där kött, känsla och kamp möts bildas ett oerhört intressant studieobjekt som jag hoppas kommer att ge oss en inblick i de reaktioner som den icke-normativa kroppen utlöser och de handlingar som följer.

En aktivist kämpar alltid i motvind, men kanske kämpar fettaktivisten i en extra hård sådan? I min B-uppsats konstaterar jag att den feta kroppen är en medikaliserad, politiserad och moraliserad kopp; den tillhör inte den enskilda feta individen utan är snarare en yta för hela samhället att projicera sina mardrömmar på. Fettet är parasitiskt; en fysisk och fullt synlig manifestation av en moralisk svaghet. Disciplineringen av den feta kroppen, ett avskräckande exempel, får då en samhällsbevarande funktion. Vad innebär det då när man som fettaktivist, indirekt, kämpar emot en sådan samhällsbevarande funktion?

Dessa reflektioner, samt de i mitt förra inlägg, kommer från min senaste hemtentamen då vi hade i uppgift att författa en slags forskningsplan för våra C-uppsatser. Jag behöver kika på detta då och då för att hålla fokus i mitt uppsatsarbete…

Jag ser fram emot den punkt då jag samlat in material från intervjuerna och läst igenom en majoritet av källmaterialet; när jag kan börja sammanställa, analysera och lära mig saker om denna fascinerande form av aktivism.

Om min C-uppsats

Med denna uppsats ämnar jag att undersöka vad som händer när kroppen blir politisk; hur en aktivism med fokus på fett kan se ut, kännas och resoneras kring. Då studien är den första i sitt slag i Sverige blir denna uppsats en ingång i studiet av fettaktivism. För att bygga upp en sådan plattform av kunskap har jag valt att dela in undersökningen i tre grundläggande och fokuserande delar:

Ideologi: varför och på vilket sätt är fett politiskt?
Metod: vilka metoder använder fettaktivisten?
Miljö: vilka miljöer rör sig fettaktivisten i inom ramen för sin aktivism?

En djupare förståelse av dessa områden kommer förhoppningsvis att erbjuda oss en grund på vilken vi kan skapa oss en bild av hur en fettaktivist tänker; vilka taktiker som används för att realisera ideologin och i vilka miljöer sådana tankar uppstår och möts.

Inom dessa grundläggande kategorier (ideologi, metod, miljö) arbetar jag just nu (åtminstone under själva materialinsamlandet) med kategorier såsom; språkanvändning, andra aktivistmiljöer, inre och yttre bemötande och ingångar.

Hur uppsatsen och analysen kommer att se ut i slutändan har jag ingen aning om ännu. Jag önskar att dessa uppsatser var på mer än 15 hp (två månaders arbete)…

To Tumblr, Love Pixel Union